Vi lever med världens finaste kille

Vi lever med världens finaste kille! Så är det!

Helt underbar är han, men att ta hand om honom kräver 100 % uppsikt från åtminstone en av oss. Och det tar orimligt mycket tid och energi från oss båda.

För att illustrera ett exempel. Igår upptäckte vi att han hade fått tag på en flaska hamburgerdressing från kylskåpet. Halva flaskan hade hamnat i sängen och över hela honom. Det var bara att fylla tvättmaskinen med täcke, kudde och sängkläder, samt duscha honom. Bäddade därefter rent i hans säng. En stund senare har han bajsat, inte bara i blöjan utan även i sängen, i min säng, i soffan och på golvet. Han har en förstoppningsproblematik som gör att olyckor ibland kan inträffa. Jag bäddar på nytt. Idag har jag lagt en, vad jag trodde, tom flaska med flytande margarin vid ytterdörren för källsortering. Det är anmärkningsvärt hur mycket som finns kvar i en flaska man tror är tim. Tvättat sängkläderna igen.

Därutöver kan det se ut så här. Någon av oss kan glömt att låsa kylskåpet. Det kan resultera i att en syltburk kastas ner från andra våningen. Någon kan ha glömt att stänga grinden ut mot gatan. Det kan resultera i att vår son befinner sig ett par hundra meter från hemmet utan att hitta tillbaka. Någon kan ha lämnat flaskan med handtvål framme vid handfatet. Det kan resultera i att han hinner dricka upp hälften av innehållet. Eller så tycker han att diskborsten ser god ut att tugga på. Eller att blomkrukan borde kastats eftersom det låter så roligt när den går i kras. Eller att det är gott att dricka vatten direkt ur toalettstolen. Eller att spola hett vatten ur vattenkranen så att man kan bränna sig. Eller att riva ut allt i skåpen i badrummet. Tänk dig ett barn som är i den mest tålamodsprövande åldern. Kring 1-2 års ålder, kanske. I den åldern har vår kille, som idag är 6 år, befunnit sig länge. Och han stannar nog där ett bra tag till.

Varför berättar jag då allt det här?
Inte för att någon ska tycka synd om oss som föräldrar. Vi har världens härligaste kille! Vi älskar vårt liv med honom, med eller utan dessa ögonblick! Nej, kanske för att ge någon annan en inblick i en värld som han eller hon förmodligen aldrig kommer att få uppleva. Kanske för att människor i vår närhet ska ha tålamod med oss när vi inte hinner eller orkar svara i telefon. När det faktiskt händer att vi somnar framför datorn på jobbet. När vi inte orkar bjuda hem våra vänner fast vi så gärna vill. Jag lovar, vi gör så gott vi kan!